I går kväll när promenad med hund vankades slog det mig. Törra trottoarer, eller nästan..det kom ju lite snö(!!mutter, mutter) men det var inget som hindrade tanken att prova och cykla med hund. Jag antog att mitt största problem skulle bli att få honom låta bli att hoppa upp mot mig, för det tycker han nämligen är väldigt roligt att göra när killarna cyklar med.
Lite fundersam såg han ut när matte hoppade upp på cykeln. Och några gånger var han på väg att hoppa, men ett bestämt "nej" och det det nöjet för honom försvann nästan omedelbart.
"-Men herre gud", tänkte jag, "det här går ju all fröjdens bra!" Både Setesh och jag tyckte det var så roligt att matte kunde ta sig fram lika fort som han själv.
Men det var ju åxå det...Efter en sträcka av galloperande hund insåg jag att "lika fort som han själv", går fort. Och det går lika fort när han får för sig att stanna och lukta kissfläck.
Att hålla koppel med en hand och styra med en blev för mycket för lilla mig som knappt kan dricka kaffe och läsa tidningen samtidigt. Men det skulle vara så roligt att kunna cykla med Setesh, så nu måste vi träna på det åxå! För allt går ju inte som man vill förtsa gången. Eller andra. Eller tredje. Eller.....
Hej hopp mina vänner!
Fredagsmys
1 månad sedan
