Biltvättten

Det händer då och då att jag tvättar bilen. Eftersom jag är ganska lat så brukar tvätten ske i en automat.Den här gången blev det på Statoil.
När jag betalar talar hon om att dom installerat en ny biltvätt.
"-Här får du en kod som du knapprar in, sen måste du sitta kvar i bilen för programmet startar direkt."

Okej. Min första tanke; nej tack. Jag som ibland blir klaustrofobisk när vi är på bio och jag sitter långt in på raden och jag får lite småpanik vid tanken om jag snabbt måste ta mig ur lokalen. Och nu MÅSTE jag sitta kvar i bilen!!

Men så flög kvastskaftet i mig. Ni vet det där raka man får i ryggen i bland då man ska ge sig f***n på nåt.

Så med kvasten i ryggen knapprade jag in koden och åkte in i automaten. Ja, lite ruttet var nog just det här skaftet för riktigt "rak i ryggen" var jag inte nu.

Men med positiva och glada tankar så koncentrerade jag mig på livets glada stunder. Jag visste ju helt säkert att inget skulle kunna hända. Det enda var att jag själv skulle tillåta mig att panika ur.

I samma ögonblick som borstarna börjar brumma och rulla över bilen så...panikar jag ur.
Jag känner hur blodet bara försvinner ur kroppen och jag tänker "-Herregud, jag kommer att svimma!"
För att försöka få tillbaka nån röd blodkropp till min syrefattiga hjärna, sänker jag ner sätet helt så jag blir liggandes i bilen.
Jo, känns en aning bättre med blodtillförseln men paniken knackar fortfarande på bildörren.
Jag blundar och försöker verkligen tänka på nåt skoj men det enda jag hör är borstarna och det enda jag tänker på är att jag vill UUUUUUUUUUUT.

Sätter en hand över mina ögon och börjar sjunga högt för mig själv. Och faktiskt, efter bara ett kort strax så har paniken förflyttat sig nån helt annanstans och jag tycker, hör och häpna,att det är lite småkul och sitta där i min snart rena bil=)

Efteråt är jag så stolt över mig själv att jag vågade göra nåt som för mig kändes skitjobbigt=)

Det som lite senare istället var lite drygt var att svärfar GLATT talade om för mig att det sitter kameror i tvätthallen...
Om personalen kunde se in i en blå Opel den där dagen kan jag tänka mig att dom åxå GLADELIGEN hoppas på att jag snart ska komma igen; nerfälld och sjungandes...

Så.Jag citerar Robert Broberg:

"Bättre vara på hal is och ha det glatt än gå i lera och sörja"

Hej hopp mina vänner!